Farsan har alltid haft ett ont öga till mig, alltid har gubbfan lurpassat och slagit till så fort något har stört hans dag och de rutiner som följer med den. De första nackskinnstagen tog gubbjäveln när jag var 1 år gammal. Det har bilder visat, för morsan skulle minsann dokumentera skulle hon, precis allt, vid alla tillfällen då jag var olydig och vad fotografierna visade gjorde jag rackartyg mest hela tiden. På de flesta bilderna grät jag och höll i något, nappen, filten eller någon annan sak jag kunde krama för stunden. Det är många gånger jag har gått och grunnat på det där, vilka hyss jag gjorde då på den tiden. Jag hängde och dinglade där under hans håriga jättenäve, det visar bilden, och skrek gjorde jag som ungjävlar gör i den åldern och tyst blev jag först när han kastat in mig i garderoben och huvudet slog i golvet där i mörkret.  Morsan tog fram de här bilderna och visade mig hur det går, och påminna mig skulle hon kärringen, för detta gjorde hon i pedagogiskt syfte, just för att lära mig och att händelser inte skulle upprepa sig som hon sa. Alltid hålla rackartygen aktuella och färska i minnet och att man inte skulle glömma.  Ibland tänker jag på alla de platser som jag bott på och att man har svårt för att glömma det som har hänt en och att det är så förbaskat svårt att glömma är det.  Det sista stället som jag var på var heller ingen rolig historia. Jag hade länge tänkt på det, att jag skulle dra till skogs för att hitta en plats och vara ensam och rå om mig själv, en liten boning bara för mig och där jag får göra vardagen till min och inte hela tiden vara påpassad. Det har varit så mycket personer inblandade nu det sista och jag glömmer deras namn gör jag, men platserna glömmer jag inte och inte orden som kommer ur deras munnar. När jag väl hade stuckit från alla dom där kände jag mig väldigt lättad gjorde jag, när jag sprang där över barrstigar, över nedblåsta träd, for över hage och bäck. Allt var så lätt och flög gjorde jag och stärkt ända ut i fingertopparna och det strömmade en kraft och energi min kropp gjorde det och jag var inte trött längre. Nu är jag fri vet jag att jag tänkte och dom andra fanns inte längre. Jag kommer alltid förbli fri och dom andra förbli inget. För mig är dom inget nu och kommer så alltid att vara. Det var ett jävla ståhej och pådrag när jag försvann från det där stället. Jag hade ett helt koppel med folk efter mig och dom letade efter mig och ficklampa och hundar hade dom och nog hörde jag dem alltid och skallen hördes ganska nära och jag förstod att dom var hack i häl. Det var ganska mycket man stötte på där ute i skogen, inte bara träd och grejer utan det var utbrända bilvrak och saker slängda som ingen längre vill ha. Jag tyckte att det var synd att ingen längre vill ha grejerna, att de skulle undangömmas och helst glömmas för eftervärlden. För det var fina saker egentligen, men folk såg det nog mest som sopor och att det inte skulle synas för att det förfulade deras värld gjorde det. Solen strilade igenom talltopparna och de nådde min nuna och det värmde gjorde det. Och jag mådde riktigt bra där och min blick letade och svepte över mossor och sten och det grönskade i snåren och värmen i barrbacken slog upp och det luktade skog.   

Jag kände mig väldigt bra och jag kollade lite hur myrorna byggde sitt bo, för det var jävla intressant att se de där varelserna, hur de bar och stretade och fixade med sitt bo. Hela högen rörde sig och det knastrade och lät där på barrkullen och fan vet om det inte skulle vara bäst om man fick vara en myra som drog barr och stickor och sånt.

 Sen träffade jag en annan som hade tagit sin flykt till skogen, han bodde i en håla under ett träd. Där hade han satt sitt bo, han undrade om jag inte var intresserad av lite kaffe så man kunde sitta där och prata med varandra. Men jag tackade nej, för jag vill känna av friheten och vara för mig själv så jag vinkade åt gubben och han vinkade tillbaka gjorde han.  Sedan djupt inne i skogen fick man bestiga berg och leta sig ner i grottgångar och alla var nu efter mig och jag hörde skallgången för hundar hade de och vad jag kunde gissa så var dom snart ifatt mig, kanske hade jag en kvarts försprång.  När jag sprang där som ett jagat djur utan hemvist kom jag fram till en flod och tankarna for gjorde dom där uppe i knoppen och det förut så upprymda var som förfluget och mörka sjok av svarta moln hade invaderat mitt sinne och ersatt det muntra och de hade fullständigt tagit över det glada nu hade det och nu tänkte jag att nu fan skall det ske och jag skall upp på den där jävla stocken över floden och hoppa skall jag, ner i djupet.
Och ner i det virvlande vattnet störtade jag och jag tumlade i det kalla och jag slog i sten där och det var hårda smällar som kroppen fick motstå. Och det var bubblor, små bubblor som letade sig upp till ytan såg jag och ljuset skar ner i det kalla och det var vackert var det och man såg en massa skumma färger som man annars aldrig får se. Vattnet är mitt element vet jag att jag tänkte, men tankarna blev svårare och svårare att tänka och hjärnan var visst på väg att sluta och allt blev ljust blev det. Det blev vitt blev det, allt blev vitt. Långt bort hörde jag min egen andning, det bubblade ur den och det rosslade i den. Jag såg fortfarande inget, men jag hörde ängeln och hur hon sa att jag inte skulle behöva oroas mer och att det kommer finnas en plats för mig där jag kunde leva ifred och finna ro. Jag vet fortfarande inte hur jag kom ur det där kalla vattnet, om jag hade spolats upp på flodbanken eller om någon hjälpsam hade dragit upp mig. Jag hörde ängeln bra nu och nog förstod jag att det var en ängel som var där, för hon pratade inte som vanliga gör utan det var något onaturligt över det, rösten var skild från denna värld. Rösten var liksom i mitt eget huvud, fast den kom utifrån. Synen var borta var den och jag fick treva mig fram i den snoriga skogen och mina händer letade i träd och i backe för jag kunde inte se något och ibland fick jag krypa. Men jag hade fin känsla för väderstreck och jag kände liksom på mig att jag var på väg i rätt riktning. Det var som jag hade en inbyggd kompass där mitt i hjärtat, just där hjärtat sitter.  Terrängen blev mer och mer öppen blev den, ett och annat träd förstod jag att det fanns, för jag gick in i några. Det var björkar som växte där, det kände jag tydligt på stammen och dess bark. Och i backen var det mjukt och grönt och vitsipporna växte där och jag gick upprätt i normal promenadtakt nu och synen var borta var den, allt var lite grått i min syn. När det var grått var det dag, när det var svart var det natt. Det tydde på att jag hade förmåga att urskilja ljus från mörker. Men det blinda oroade mig inte för jag hade hört ängelns röst. Och det fanns ingen anledning till oro för hon hade ju sagt att jag skulle finna en plats där jag fick leva i fred.  Sedan hände det där som är så jävla svårt att beskriva, det som med ord inte kan förklaras. När det börjar falla glitter från himlen, när solens regn studsar på vattenytan och far upp som strålar i miljontals linjer. När färgerna går ut och in i varandra och visar att det inte finns så mycket mer att se i jämförelse. När livet i sig självt känns ynkligt. Allt detta slog emot mig och varenda cell sög åt sig sin beskärda del och värmen i kroppen studsade mot solens värme och det som tidigare tillhörde mig tillhör nu också solen. För nu hade jag funnit min plats, min egen sjö, min egen ö. Min egen sjö, min egen ö.        

Jag har alltid gillat Kents stil, hans goda smak för klackringar, hans rättframhet, och hans känsla för stiliga solglasögon. Kent - en framgångssaga.

...och alla andra i KILLför ett trevligt möte. Alltid trevligt när vi ses. Kunde inte hålla mig från att titta på Tonys film "Min duva..." när jag kom hem ikväll. Underbar liten film där Tony verkligen agerar suveränt. Vad är väl en oläst bok eller två ? Peanuts.-Allt är förlåtet Tony.